En blogg om kolhydratsproblem från Icakuriren

Kolhydrater, som ger en snabb energikick, har på bara ett par generationer smugit sig in som en viktig beståndsdel i massor av livsmedel. Inte minst s k light-produkter ersätter ofta fettet med socker, risstärkelse eller andra raffinerade kolhydrater som vitt mjöl eller pasta. För många blir effekten raka motsatsen till ”light”. För oss sockerkänsliga kan socker i alla former, raffinerat vitt mjöl och pasta vara lika beroendeframkallande som kokain eller heroin. Börjar man äta kan man inte sluta, kroppens krav är obevekliga. Socker och andra snabba kolhydrater, liksom även alkohol, påverkar kroppens egna signalsubstanser, som gör att vi mår bra och känner oss tillfreds. Är man genetiskt lagd åt det hållet blir lyckoeffekten av sockret extra kraftig, men klingar av snabbare. Då vill man ha mer, och får man inte det drabbas man av abstinens i form av humörsvängningar och rastlöshet. När man då äter mer kolhydrater känner man sig tillfälligt bättre, men blodsockerhalten åker jojo. Det här med mjöl och pasta kan kräva sin förklaring. De består av snabba kolhydrater, som i magen omvandlas till kroppens eget bränsle glukos – precis som sockret. När kroppen försöker kompensera sig för sockertillförseln producerar den mer insulin. Detta tvingar fram en hög insulinnivå, som i sin tur leder till att insulinmottagarna på kroppens celler gör sig mindre känsliga för insulin, vilket resulterar i lägre fettförbränning. Även om maten innehåller mindre fett än normalt, blir det oftare kvar i bilringarna runt midjan. Kombinationen av svängande blodsocker, låg halt av betaendorfin (som bland annat styr självkänslan) och låg halt av ”må-bra-hormonet” serotonin får oss att må både fysiskt och psykiskt dåligt. Att i det läget orka med att hålla diet eller motionera är ofta omöjligt. Hurtfriska kommentarer om att ta sig i kragen och börja motionera är grymt mot en sockerberoende. De visar bara att den som säger det inte begriper hur det här fungerar – vilket i och för sig är begripligt eftersom hans/hennes egen kropp inte alls reagerar på samma sätt
För att komma ur den här härvan av blodsocker- och hormonsvängningar krävs en kombination av åtgärder. Kunskap om hur min egen kropp fungerar är en viktig del. God mat utan raffinerade kolhydrater är en annan, träning för tanke, känsla och kropp är en tredje del.

Här kommer ett blogginlägg:

En ”gammal sanning” om träning går i graven

Jag läste en otroligt spännande artikel i LCHF-Magasinet om forskaren, doktor Jeff Voleks forskningsområde, lågkolhydratkost, ämnesomsättning, hälsa och fysisk prestation.

Han har slagit sönder MYTEN om att idrottare måste ladda in kopiösa mängder kolhydrater för att kunna prestera.
Voleks slutsatser är att en hårt tränande idrottsman inte behöver äta stora kvantiteter kolhydrater för att kunna prestera.

Med stöd av sin egen forskning hävdar han att en person som tränar hårt har fördel av att äta lite kolhydrater. Det gör att personen kan träna hårdare, prestera bättre och återhämta sig snabbare.
Redan 1924 i samband med Boston Maraton mättes blodsockernivåerna på idrottarna. Vissa löpare hade mycket låga blodsockernivåer efter loppet. Året därpå fick löparna före och under loppet kolhydrater och presterade då bättre. Forskningen kom igång på 60-talet ordentligt när tekniken med muskelbiopsier utvecklades. Även nu kunde man se att intag av kolhydrater medförde bättre prestation.
Svagheten i den här forskningen var naturligtvis att man aldrig satte in några idrottare på lågkolhydratkost mer än 3-4 dagar. Idag vet man att det blir för kort tid för kroppen att anpassa sig till fettdrift, säger Jeff Volek.
Från 60-talet och framåt har högkolhydratkost och kolhydratladdning varit budskapet till alla idrottsmän.
På 80-talet kom energidryckerna. De byggde alla på hög koncentration av glukos som gick rakt ut i blodet och snabbt gav extra energi. Idag svämmar idrottsmarknaden över av olika slags energidrycker.
Jeff Volek hävdar att nutritionsforskningen när det gäller sport och idrott har stått stilla under de senaste 40 åren. Allt har handlat om att förse idrottarna med snabba sockerlösningar.
Volek är noga att poängtera att man bör se motion som ett sätt att må bra. Det är inte ett sätt att gå ner i vikt.

Som belägg för sitt påstående berättar han om en studie på tvillingpar där en av tvillingarna i paren tränade i två timmar per dag och den andre inte tränade alls. Skillnaden i vikt efter tre månader var 2 kilo i genomsnitt.

Annonser