seniorHögintensiv fysisk träning verkar inte påverka depressiva symtom hos äldre personer i särskilda boenden. Däremot kan det ge positiv effekt på välbefinnandet för personer med demenssjukdom.
Att träning har positiv effekt för personer med demens visar Mia Conradsson i den avhandling hon försvarar vid Umeå universitet den 7 december.Antalet personer som når hög ålder ökar och flera drabbas av sjukdomar och funktionsnedsättningar. När behovet av hjälp i det dagliga livet blir för stort flyttar många in på särskilda boenden. Äldre personer i särskilda boenden är en bristfälligt studerad grupp, exempelvis vad gäller effekten av fysisk träning, trots att det finns stora behov av åtgärder och rehabilitering. Depression är mycket vanligt i denna grupp, speciellt bland personer med demenssjukdom. Individer i särskilt boende har också många andra sjukdomar och kan fluktuera i allmäntillståndet vilket skapar osäkerhet vid mätningar av individens funktioner, men få studier är gjorda för att utreda detta.

Träning kan påverka psykiskt välmående hos yngre personer, exempelvis genom att minska förekomst av depressiva symtom och öka välbefinnandet, men kunskapen om träning bland äldre personer i särskilda boenden är begränsad. I avhandlingen utvärderas effekterna av högintensiv funktionell träning på depressiva symtom och välbefinnande i den gruppen. Efter 2-3 träningspass per vecka i tre månader såg man ingen effekt på psykiskt välmående. Dock syntes en positiv påverkan på välbefinnandet bland de personer i studien som hade demenssjukdom. Dessa resultat är viktiga att styrka i framtida studier som bara inkluderar personer med demenssjukdomar.

Det finns flera teorier om hur träning kan påverka psykiskt välmående, och en sådan är att man genom att ha förbättrat sin fysiska funktion också förbättrar sitt psykiska välmående. Avhandlingen kunde dock inte påvisa något sådant samband bland personer i särskilda boenden. Det kan vara så att de behöver träna oftare, alternativt krävs andra insatser för att öka deras dagliga aktivitetsnivå och därigenom påverka det psykiska välmåendet.

Avhandlingen granskar också tillförlitligheten av Bergs balansskala, ett instrument som används kliniskt och i forskning för att undersöka balansförmågan hos äldre personer. Resultaten visar att variationen mellan två testtillfällen med 1-3 dagars mellanrum kan vara upp till åtta poäng, vilket är viktigt att veta när testresultat på individnivå tolkas i forskning och vård. Detta innebär att en skillnad på åtta poäng eller mer måste påvisas vid uppföljning av en enskild individ för att man med säkerhet ska kunna säga att funktionen har förändrats.

Instrumentet ”Geriatrisk depressionsskala” består av frågor som besvaras med ja eller nej och är välanvänt för att påvisa symtom på depression hos äldre personer. Avhandlingen visar att skalan är användbar bland mycket gamla människor, även personer med lätt till måttlig demenssjukdom, vilket kan underlätta för personal inom sjukvården att upptäcka depressioner hos äldre personer. Dessa äldre personer kan svara på frågorna och svaren stämmer med en liknande skala för välbefinnande, vilket visar att de inte är givna slumpmässigt. För personer med svår demenssjukdom verkar det däremot behövas andra typer av skattningsskalor för att mäta depression.

KONTAKT OCH INFORMATION
Mia Conradsson är doktorand vid enheten för geriatrik, Institutionen för samhällsmedicin och rehabilitering, Umeå universitet, där hon kan nås på
tel. 090-785 88 90
e-post Mia.conradsson@germed.umu.se

Läs hela eller delar av avhandlingen
http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:umu:diva-61452länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster

Annonser