Denna artikel är hämtad ur: http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/strokepatient-domer-ut-varden

Översitteri och förmyndarmentalitet mötte Ulla Petersson när hon drabbats av stroke. Hon tycker inte att personalen inom vården och hemtjänsten behandlade henne med respekt. ”Alla talade över huvudet på mig. Man blev ständigt nedtryckt”, säger hon.

För tre år sedan hände det som gjorde att Ulla Petersson, som hon själv beskriver det, ”hamnade i helvetet”. Ulla, i dag 73 år, drabbades av en stroke och blev förlamad i vänster sida.

–  Och min familj fick en stor, otymplig baby på halsen. Men bara för att man haft en stroke vill man inte bli överkörd och omyndigförklarad. Vi blir inte mähän för att vi blir gamla.

För Ullas del var det värsta inte allt hon inte längre kunde göra. Det var, tycker hon, de attityder hon mötte inom sjukvården och hemtjänsten. Att hon inte blev lyssnad på, inte behandlad med respekt. Att hon, som tidigare varit gruppchef på kontor och alltid varit aktiv och tränat mycket på gym, plötsligt inte längre blev talad till och med – utan över huvudet på.

–  Man blev ständigt nedtryckt, inte behandlad som en riktig människa. Andra visste alltid allting bättre än jag. Det gjorde det jättejobbigt att resa sig igen. Att komma tillbaka efter en stroke är tillräckligt arbetsamt utan att man ska behöva slåss mot vårdpersonalens nedlåtande attityder.

Nu är Ulla Petersson ändå en god bit på väg tillbaka. Visserligen sitter hon fortfarande mestadels i rullstol. Men hon övar på att gå i trappor och med rullator, har skaffat sig ett gymkort och tränar alla vardagar i veckan på ett vanligt gym.

Hon har gått en skrivarkurs på ABF, och om sin kamp för att själv få bestämma över sin kropp och sin tid har hon skrivit ett häfte, sin ”sannsaga” som hon kallar det. Ett mödosamt och för hand skrivet dokument om översitteri och förmyndarmentalitet hon mött, om oförstående sjukvårdspersonal och nonchalanta hemtjänstanställda.

Det var den 20 maj 2009 som Ulla, som just kommit hem till Hedemora efter att ha firat sin 70-årsdag i Tallinn med familjen, blev illamående och föll ihop. Dottern Ann, som bodde i våningen under, såg till att hon snabbt kom till Avesta lasarett. Där trodde läkaren först att hon hade kräksjuka, vilket gjorde att det tog tid innan strokediagnosen konstaterades.

– Morgonen efter var jag ett kolli. Jag som hade lärt mig att det var viktigt att få i gång muskler och blodflöde ville röra på mig och börja med rehabilitering direkt. Jag tror att var och en känner sin kropp bäst och vet vad den klarar av. Men på sjukhuset fick jag bara höra att jag skulle ligga still i sängen. Som om jag inte visste vad jag gjorde.

Efter tre månader, och enligt Ulla efter mycket tjat från henne, började rehabiliteringen.

– Men då skulle allt ske på löpande band. Alla skulle göra samma sak, trots att vi patienter faktiskt var väldigt olika skadade. Man såg oss inte som individer. Hade man åsikter så ondgjorde sig personalen, allt skulle göras som de alltid hade gjort.

I december skickades Ulla hem för att vila. Men Ulla ville inte vila. Hon ringde vårdcentralen och krävde mer rehabilitering. Och fick också hjälp en tid av en sjukgymnast med träning två gånger i veckan.

– Men sommaren 2010 tog allt slut, trots mina protester. Då orkade jag inte hålla på och böna och be mer, så jag ordnade träning på egen hand.

Ulla köpte ett gymkort som kostar henne 430 kronor i månaden, och började träna på ett vanligt gym. Varje vardag, en och halv timme, tränar hon styrka, smidighet, balans och uthållighet på gymmet Må Bättre i Hedemora.

– Jag sitter i roddmaskinen och ror minst fyra fem kilometer varje dag. Och så övar jag mig i de andra apparaterna.

På gymmet kommer många med glada tillrop, berättar hon.

– Jag tror faktiskt jag har blivit en inspirationskälla för andra äldre. Och det händer att unga muskulösa killar med tatueringar kommer fram och frågar hur det går och berömmer mig. Det gör mig glad!

Träningen har haft stor effekt, tycker Ulla.

– Vänsterfoten drar sig fortfarande inåt och vänster hand kan jag inte hålla ordentligt med. Men jag har blivit mycket stadigare. Jag kan gå lite om någon håller mig. Jag kan steka en köttbit själv, och diska också, fast det tar evinnerlig tid. Det är så bra när man får kämpa, det gör att jag växer. Om ingen ställer krav på en förblir man ett kolli.

Till och från gymmet får Ulla hjälp av en ledsagare fyra dagar i veckan. (Den femte får hon hjälp av Röda korset.) Första tiden fick hon ledsagarhjälp två timmar om dagen. En ny behovsbedömare från kommunen skar ner den tiden till en och en halv timme.

–  Jag tycker det är så snålt. För mig har det blivit så stressigt, jag hinner inte alls med den träning jag behöver längre. Det är som att man måste ta strid för varje sak.

Den första tiden när Ulla kommit hem från sjukhuset efter stroken var hon tilldelad hjälp från hemtjänsten sex gånger per dygn. En period hon beskriver som förfärlig, främst beroende på att personalen hela tiden byttes ut.

– Morgon och kväll var det nattpatrullen som kom. De var sagolika och blev kära vänner, samma människor hela tiden. Men dagtid tvingades jag ständigt möta nya ansikten. En månad räknade jag till att jag hade över 80 personer i mitt hem! Tänk dig själv, 80 olika personer som kommer och knackar på toadörren och frågar om man är färdig. Det var så ovärdigt så jag höll på att dö. När jag klagade fick jag till svar att de hade svårt att få ihop arbetsscheman.

– Jag kände mig aldrig trygg under den tiden, visste inte vilka som skulle komma. En del var visserligen trevliga, men andra klev bara in och talade inte ens om vad de hette. Och inga namnbrickor hade de på sig. Det var så oförskämt. Att släppa in vilt främmande människor kan vara svårt även när man är frisk . När man så blir sjuk och inte kan klara sig själv blir det ännu viktigare att få veta vilka som kommer in genom dörren.

Nästan ännu värre var, menar Ulla, den förmyndarattityd som många visade.

– Bad jag om hjälp att få ut något ur kylskåpet, som till exempel mitt kosttillskott som jag alltid tagit på morgnarna, så ifrågasatte de om jag verkligen skulle stoppa i mig det. När jag ville få hjälp till bokhandeln för att köpa en bok fick jag frågan: ”Vad ska du göra där?” När jag ville till biblioteket fick jag höra: ”Kan du läsa alla de böckerna?” En gång när jag ville komma ut och köpa lite nya kläder ifrågasatte de om jag verkligen behövde det. Det var så nedlåtande så det var inte klokt. Jag stod inte ut.

– Det var som om jag var till för hemtjänsten, i stället för tvärtom. Jag är övertygad om att den här nonchalanta attityden från personalen är chefernas fel. Som de behandlar sina anställda, så behandlar de oss. Jag har själv varit chef och vet hur viktigt det är med goda föredömen. Man ska bemöta sina medmänniskor som man själv vill bli bemött.

I dag har Ulla bara hjälp två gånger i veckan från hemtjänsten. I stället är det dottern Ann som hjälper henne med städning och tvätt.

– Jag vet många äldre som upplevt samma sak som jag. Men alla är inte lika uppkäftiga. Hur går det för alla som inte orkar, inte kan, inte vågar säga ifrån? Jag blir så ledsen när jag tänker på hur många som blir trampade på.

Astrid Johansson

Astrid.Johansson@dn.se

Annonser